Träbildhuggeriets metoder

Den här sidan beskriver arbetsmetoderna som träbildhuggare i generellt använder sig av, metodiken kan kanske skilja sig lite mellan olika hantverkare och traditioner, men det är en sorts sammanfattning av vad jag (Mikael) har lärt mig av de äldre och från andra källor. Bilden till höger är tagen 2004 när jag skar 14 likadana luckor till ett kök i Härjedalen, man kan se hur bildhuggarjärnen är uppradade lite systematiskt med eggen bort ifrån arbetsstycket i en vågig list framför och en vågig list på sidan. Järnen på den bakre listen är grupperade efter skålning, där de raka järnen är till höger, i fallande bredd, längre vänster ut så ökar skålningen på skölparna. På den vänstra främre listen brukar jag ha de järnen som jag arbetar med för tillfället närmast arbetsstycket och specialjärnen längst bort till vänster. Det måste lämnas utrymme för klubban, så att man snabbt kan greppa handtaget. Många bildhuggare har eggen emot sig och det kan kanske fungera bäst är man hugger mycket i hårdare träslag, man får ett huggar-grepp direkt, men när man främst snidar och endast använder klubban vid nedslag som i exempelvis träslaget lind så får man bildhuggarjärnet i rätt position direkt när man greppar det om eggen ligger bort från arbetsstycket (snidar-grepp), dessutom minskar risken att man skadar sig. Det är antagligen en vanesak vad man föredrar.

Skötsel av bildhuggarjärn

Jag har köpt bildhuggarjärn i flera omgångar och uppsättningar, och det här stycket beskriver hur man kan justera handtagen när man har köpt nya oanvända järn eller nya handtag till begagnade.

Årtiondets auktionsfynd! I dag hämtade jag bildhuggarjärnen som jag ropade in på Arvika Auktionsverks nätauktion i gårkväll. Totalt så kostade de 4700 kr vilket kan anses vara mycket för lite verktyg, det var 67 bildhuggarjärn som var i princip oanvända och kan räknas som fabriksnya, de flesta var oslipade och några amatörmässigt slipade, det kommer att ta ca 10–12 timmar att slipa rätt alla järn, eggvinkel, form och finskärpa med slipsten och bryne, dessutom så skall trähandtagen justeras för mina händer (man måste stämma fiolen innan man kan spela). Jag har räknat ut att om jag skulle köpa nytillverkade bildhuggarjärn av modellen GI Svensson, tillverkade av Hans Karlsson klensmide AB med etui så skulle hela samlingen kosta 42 000 kr inklusive moms, Svensson-järnen anses vara bildhuggarens stradivarius, samma klass som de gamla (före kriget) engelska ollonjärnen (Henry Taylor). Det är ytterst sällan som jag har kommit över så många bildhuggarjärn, det har hänt två gånger tidigare på 25 år, i annat fall så har jag köpt några nya järn av märket Pfeil och något GI Svensson. Jag har nu drygt 200 bildhuggarjärn och min far har ca 70 st. Ornamenten till höger har jag skurit.

onsdag den 29 maj 2019.

Lite om slipning av skaft till bildhuggarjärn. Järnen som jag köpte hade inte justerats och slipats av den förra ägaren tack och lov och i dag så slipade jag skaften som ofta brukar vara överdimensionerade för att man skall kunna justera dem, om det är ett bra märke, märket Pfeil har dock välbalanserade skaft från början och billiga märken har plastskaft som är omöjliga att justera.

Längden på skaftet/handtaget skall inte vara för kort, för då blir det inte plats åt klubban när man slår på järnets skaft. Lillfingret skall normalt ligga på utsidan av metallkragen vid infästningspunkten och vila emot denna vid slag, man kan då lättare justera slagets vinkel in i arbetsstycket, lillfingret balanserar slaget på ena sidan av järnet och tummen på motsatt sida. Därför får inte skaftet vara kortare än tummens spetts + ca 1 cm, men skaftet kan givet vis vara längre. Man balanserar upp skaftets tyngdpunkt igenom att reglera skaftets tjocklek och form.

Det viktigaste är att justera balanspunkten så att den ligger ungefär vid metallkragen som finns vid bladets infästningspunkt i träskaftet, anledningen till att det finns en stoppkrage är att inte träskaftet skall klyvas vid slag med klubba. Ofta så jonglerar/roterar man järnen när man vänder dem i handen, ibland så skär man ifrån sig och ibland så skär man emot sig när man skulpterar, järnen måste därför vara lätta att vända i handen. Det är ofta bättre att balanspunkten ligger så att skaftet blir en aning lättare än bladet, men bara en liten aning så att spetsen på bladet tippar ner emot arbetsstycket. När bladet är långt och tunt som på ett sirjärn så kan man lägga tyngdpunkten mer åt skaft-sidan till, man vänder då järnet med fingrarna på skaftet i stället, vilket fungerar bra när även skaftet är tunt. På bilden ovan så är det en stor fiskstjärt där tyngdpunkten ligger långt ut på bladet, och därför så får man försöka se till att även tyngden ligger lite längre ut även på skaftet, man slipar då skaftet lite mer konformat och skaftet kan vara lite längre för att få tyngd. Den sammanlagda tyngdpunkten för bladet och skaftet är det samma som balanspunkten vid stoppkragen.

Skaftets form och tjocklek justerade jag på en slipskiva. Skaften är oftast åttkantiga, där sidan på åttkanten alltid skall ligga i linje med ovansidan på bildhuggarjärnet. Att skaften är åttkantiga har ett syfte, då det därigenom är lättare att hålla koll på bildhuggarjärnets rotationsvinkel i förhållande till arbetsstyckets lodplan, man får även bättre grepp och stöd när man vrider järnet under arbetet. När man slipar skaftets form så är det mycket viktigt att man slipar skaftet lika mycket runt om och i samma form, annars så kan skaftet bli ovalt eller böjt, vilket försvårar arbetet, ett böjt skaft ger även felslag när man slår med klubban. Jag slipar skaften så att det blir någon mm tjockare än kragen på bladet, vid järnets infästningspunkt i träskaftet, men vid kraftigare bildhuggarjärn som utsätts för kraftiga slag med klubban så bör man slipa formen lite brantare för att öka styrkan i skaftet. Tunna järn som inte utsätts för så kraftiga slag kan man slipa skaften mycket tunnare. Under tiden som man formar skaften så får man hela tiden kontrollera balanspunkten och när man vill minska tyngden på skaften så kan man reglera igenom att slipa mer eller kapa skaften i bandsåg. Större slagjärn skall även ha en större anläggningsyta längst ut där slaget med klubban träffar, det minskar kraften i slaget per kvadrat-mm.

Finslipning av skaft. Först slipar jag änden på de längdkapade skaften på en bandputs, ofta så att änden på skaftet blir trubbig för att klubban lättare skall träffa rätt, men ändå såpas mjuk att den känns behaglig att snida med när man lägger bildhuggarjärnets ände i handflatan och trycker järnet in i arbetsstycket. Det är viktigt att få en mjuk övergång mellan järnets blad och skaft, just där man lägger lillfingret vid slag med klubba. Fladdern i pelarborrmaskinen mjukar upp skaftet som sedan skall oljas för att få bästa grepp.

Fiskstjärtens handtag får en konisk form för att tyngden ligger såpas långt ut på bladet på grund av bladets breda egg. Tyngden bör därför även ligga långt ut på skaftet, så att balanspunkten hamnar på mitten vid balanspunkten.

På tunna järn så kan skaften slipas tunna, om skaften/handtagen är för klumpiga så hamnar inte balanspunkten nära stoppkragen och blir fladdrigt när man jonglerar. Här är skaftet svagt konformat och därför lite kortare än om skaftet hade varit tunt hela vägen, man kan reglera skaftets tyngdpunkt och längd igenom att reglera formen.

Handtagen på de svängda järnen som ovan, liksom de böjda järnen kan formas så att de blir tjockast på mitten, detta därför att man normalt inte slår med klubba på sådana järn, det är viktigare att de här järnen ligger skönt i handen. Balanspunkten är däremot ganska viktig.

Getfot

Slipningen av getfot är det som ofta upplevs som svårast, främst eftersom det är svårt att bryna den spetsiga botten av järnen. Jag tillverkar spetsiga brynen genom att använda finkornig svart skiffer som jag klyver i en lagom tjock flisa. Man kan använda gamla skifferbrynen eller skifferstenar från naturen, i det nya naturreservatet Skärbo i Dalsland finns ett gammalt skifferbrott där stenen är bra och man borde även kunna hitta bra stenar i närheten eller använt takskiffer. När man kluvit en flisa så slipar man den emot slipskivor och senare brynen med allt finare kornighet så att brynet får en spetsig form och det är skifferstenens skivade lager som gör att man kan slipa brynet till en så tunn form, inte ens arkansasbrynen går att vässa så spetsiga så att de når botten av getfötter, de spricker. Brynet slipar man innan man använder det så att det skall bli så tunt som möjligt innan man brynar av råeggen på insidan av getfoten, stegvis genom att bryna utsidan med allt finare brynen och insidan med skifferbrynet, som skall ha finaste kornighet (ca 5000).